Cairo, oh Cairo

Jag är i Kairo.

Det betyder fyra saker:
1. Jag är för första gången i Afrika...
2. Jag kan checka av ytterligare ett land på min Mellan Östern lista.
3. Jag är i en riktigt, riktigt stor storstad för första gången sen jag var i NY (1998).
4. Jag har uppnått en barndomsdröm.

Det coola med att resa runt i den här regionen är att jag, som typ kristen, har besökt platser som jag hört historier om enda sedan jag var barn. Allt från stallet dit de tre vise männen färdades, till stan där Jesus växte upp och vattnet som han med staven delade på och nu är jag där, där Moses åkte vasskorg.
Rena rama pilgrimsresan.
Och som vatten på huvudet har jag nu även besökt pyramiderna i Giza, strax utan för Kairo.

Jag har velat åka hit enda sen jag såg en bild på min farfar när han stod glad och lycklig under Sfinxens avskalade huvud.
För inte allt för länge sen trodde jag av någon anledning att jag aldrig skulle komma hit.
Att jag inte längre ville åka hit.
Men i dag har jag varit där.
Jag har sätt några av de absolut äldsta stenarna i världen.
Jag fick inte samma hisnande wow känsla som kände när jag klev in bland Balbaaks Romarruiner i Libanon men det där geometriska gravarna är fan coola.
Overkliga liksom.
Framförallt i Kairos morgon fogg.
Där stod de och var om inte mer magiska än vad de redan är.

Jag åkte dit med Omar och hans kusin som bor här i Kairo. Något som visade sig vara en strålande ide med tanke på allt hussel och all barging som är konstant i den här stan.
Efter mke om och men red vi in bland sanddynerna på diverse fyrbenta djur.

Japp, vi är såna turister.

Nu ska jag sätta på mig mina nya röda högklackade skor i zebra mönster och gå på opera.

Yalla Bye Palestine. Hello Cairo!

För ett par dagar sen bytte jag ockupation, The Aparthed Wall och politik mot öppet hav, sandstrand och vindsurfare.
Ett byte som de första dagarna var jätte konstigt. Först var jag mest lycklig över att jag obemärkt tagit mig ut ur Israel. Man vet liksom aldrig med Israelerna, hur de ska behandla sina utresande turister sig vid gränsen. Men inga frågor frågades, inga väskor genomsöktes och inga datorer konfiskerades. Kan ha att göra med att vi åkte ut via Eilat till Taba i Egypten. Antar att de inte har samma hårda restriktioner att förnedra deras besökare som vid t.ex. Ben Gurion (flygplatsen i Tel Aviv). Sen tog det ett tag innan jag slutade undra vart alla blå/vita flaggor tagit vägen och tills jag släppte på garden som jag uppenbarligen omedvetet hållit upp när jag befunnit mig utanför Palestinas skyddande väggar.

Vad jag och Lovisa dock hade missat vid gränsen var att fixa visum till Egypten innan vi lämnade Israel. Men fördelen med länder där allt är lite som det är, kunde vi köpa oss varsitt visum vid gränsen för den nätta summan av 50 USD. 35 USD för mke men det man inte har i huvudet får CSN betala som vi brukar säga. Efter två timmar i en taxi som höll på att köra av vägen ett par gånger kom vi fram till den lilla beduin byn Dahab vid Röda Havets västra strand. I fyra dagar hängde vi på stranden, doppade oss i det lite för kalla vattnet, drack rom och jag hann även med en dag av en inte helt glad mage.

Vårt rum på Dolphine Camp


Bakom den första lucka in adventskalendern.


Vattnet var svalt och stranden mjuk men
hatten var så rolig när allt kom omkring.


Vi hittade även Omar som vi pluggade med i Ramallah.


Lovisa och Omar en dag då vi snikade på en resort vid Laguna.

I går tog vi bussen 9 h över Sinai halvön till Kairo.
I dag har jag shoppat å i morgon ska jag kolla in de där as gamla stenar som jag alltid velat se. Det ska bli roligt.