Cairo, oh Cairo

Jag är i Kairo.

Det betyder fyra saker:
1. Jag är för första gången i Afrika...
2. Jag kan checka av ytterligare ett land på min Mellan Östern lista.
3. Jag är i en riktigt, riktigt stor storstad för första gången sen jag var i NY (1998).
4. Jag har uppnått en barndomsdröm.

Det coola med att resa runt i den här regionen är att jag, som typ kristen, har besökt platser som jag hört historier om enda sedan jag var barn. Allt från stallet dit de tre vise männen färdades, till stan där Jesus växte upp och vattnet som han med staven delade på och nu är jag där, där Moses åkte vasskorg.
Rena rama pilgrimsresan.
Och som vatten på huvudet har jag nu även besökt pyramiderna i Giza, strax utan för Kairo.

Jag har velat åka hit enda sen jag såg en bild på min farfar när han stod glad och lycklig under Sfinxens avskalade huvud.
För inte allt för länge sen trodde jag av någon anledning att jag aldrig skulle komma hit.
Att jag inte längre ville åka hit.
Men i dag har jag varit där.
Jag har sätt några av de absolut äldsta stenarna i världen.
Jag fick inte samma hisnande wow känsla som kände när jag klev in bland Balbaaks Romarruiner i Libanon men det där geometriska gravarna är fan coola.
Overkliga liksom.
Framförallt i Kairos morgon fogg.
Där stod de och var om inte mer magiska än vad de redan är.

Jag åkte dit med Omar och hans kusin som bor här i Kairo. Något som visade sig vara en strålande ide med tanke på allt hussel och all barging som är konstant i den här stan.
Efter mke om och men red vi in bland sanddynerna på diverse fyrbenta djur.

Japp, vi är såna turister.

Nu ska jag sätta på mig mina nya röda högklackade skor i zebra mönster och gå på opera.

Yalla Bye Palestine. Hello Cairo!

För ett par dagar sen bytte jag ockupation, The Aparthed Wall och politik mot öppet hav, sandstrand och vindsurfare.
Ett byte som de första dagarna var jätte konstigt. Först var jag mest lycklig över att jag obemärkt tagit mig ut ur Israel. Man vet liksom aldrig med Israelerna, hur de ska behandla sina utresande turister sig vid gränsen. Men inga frågor frågades, inga väskor genomsöktes och inga datorer konfiskerades. Kan ha att göra med att vi åkte ut via Eilat till Taba i Egypten. Antar att de inte har samma hårda restriktioner att förnedra deras besökare som vid t.ex. Ben Gurion (flygplatsen i Tel Aviv). Sen tog det ett tag innan jag slutade undra vart alla blå/vita flaggor tagit vägen och tills jag släppte på garden som jag uppenbarligen omedvetet hållit upp när jag befunnit mig utanför Palestinas skyddande väggar.

Vad jag och Lovisa dock hade missat vid gränsen var att fixa visum till Egypten innan vi lämnade Israel. Men fördelen med länder där allt är lite som det är, kunde vi köpa oss varsitt visum vid gränsen för den nätta summan av 50 USD. 35 USD för mke men det man inte har i huvudet får CSN betala som vi brukar säga. Efter två timmar i en taxi som höll på att köra av vägen ett par gånger kom vi fram till den lilla beduin byn Dahab vid Röda Havets västra strand. I fyra dagar hängde vi på stranden, doppade oss i det lite för kalla vattnet, drack rom och jag hann även med en dag av en inte helt glad mage.

Vårt rum på Dolphine Camp


Bakom den första lucka in adventskalendern.


Vattnet var svalt och stranden mjuk men
hatten var så rolig när allt kom omkring.


Vi hittade även Omar som vi pluggade med i Ramallah.


Lovisa och Omar en dag då vi snikade på en resort vid Laguna.

I går tog vi bussen 9 h över Sinai halvön till Kairo.
I dag har jag shoppat å i morgon ska jag kolla in de där as gamla stenar som jag alltid velat se. Det ska bli roligt.

Hallas

Känner mig rätt klar här nu. Hallas. Så jag kommer hem. Känns rätt bra att ha kommit så pass långt. Hade varit jobbigt att behöva åka hem fast jag inte ville. Fast då hade jag iofs stannat ett tag till.
De senaste veckorna har jag inte gjort något som jag har känt för att blogga om. Eller jag hade kunnat blogga om när jag var i Budrous och såg hur de producerade oliver, eller när jag var i Nil'lin veckan efter och såg killarna i byn spela cricket med tårgasen som militären sköt på dem.
Men jag känner det inte längre.
Har mina final exames i morgon i Classic Arabic och Colloquial. Men de senaste veckorna har jag gett upp på plugget oxå. Orkar inte lägga mer negativ energi på min cp lärare och lektioner som oftast blir inställda av strejk. Det får gå som det går. Eftersom jag inte behöver the credits for my exam spelar det inte så stor roll. Det viktiga var att jag inte gav upp tidigare. Att jag faktiskt har lärt mig något. Och det har jag. Skulle väl säga att jag nått upp till 85% av de mål jag satte upp innan jag åkte ner hit. Å i min värld är det mke bra.

Så på torsdag nästa vecka lämnar jag Palestina. Jag och Lovisa drar ner till Egypten. Börjar med att spendera ett par dagar på stranden i Dahab vid Röda Havet och sen åker vi vidare upp till Kairo. När jag tröttnat på smutsen och turisterna där flyger jag hem.
Jag har inte fåt något jobb än men för att vara ärlig har jag inte ens känt för att söka några jobb här.
Vill bara åka hem.
Så vad jag ska göra sen beror lite på vad jag känner för. Ge mig en månad med regn, kyla och mörker, jul, tristess och inrikespolitik så kommer jag nog bege mig ut igen. Men en sak i taget.

Oops. Hade tänket att infoga ett par bilder men nu när jag öppnade IPhoto så var det tomt... inte en bild i hela pgm... mke märkligt. Även om jag gillar att rensa så kan jag inte ha kastat alla bilder jag tagit under tiden jag varit här... Äh, de måste ju finnas någonstans.

Yalla bye

Ny lya

Än en gång är jag rumskompis med en blond, lockig svenne brud. I vanliga fall heter hon Helena men nu är det Lovisa. Hana åkte tillbaks till Spanien i går så jag och Lovisa passade på att ta över hennes rum. Så nu har vi flyttat ut från det internationella kollektivet och in i en lägenhet som vi delar med en palestinsk tandläkare. Lägenheten ligger på den, enligt många, trevligaste gatan i stan.


Eftersom vi är i arbien finns det inte riktigt namn på gatorna så vi kallar gatan The Post Office Street och den ligger sjukt nära Al Manara aka Down Town Ramallah. Och området lutar mer mot det kristna så det är här alla (5) pubbar och spritbutiker ligger. Funderar ofta på hur människorna i det här landet hade mått om det hade varit tillåtet inom islam att dricka alkohol...

Den stora sängen är min, Lovisa fick den lite smalare i det andra hörnet

Vårt arbetsrum/torkrum då det är det enda rum
i lgh som är någorlunda varmt

Så nu när jag bara har en månad kvar här ska jag jobba stenhårt på att:
1. prata arabiska hemma
2. bli full så ofta som möjligt

Nä, inte då.
Men jag ska gå ut mer och socialisera av 2 anledningar:
1. jag har aldrig gått ut så lite i hela mitt liv
2. måste skaffa lite hook ups så att jag kan få ett jobb när skolan är slut

För nu när jag har grunderna i arabiska så tänkte jag att jag kanske inte behöver plugga lika hårt utan kan mest fokusera på glosorna å lägga mer tid på att hänga ute.
Mitt nya liv börjar dock inte förrän på måndag för då har jag Midterm Exam i Fosah. Och det är egentligen det jag ska göra nu. Plugga. Inte sitta här å bubbla på om mitt nya hem.

Yalla bye

Röda vita rosen

Ibland känns den här konflikten som att ett gäng högstadieungar leker röda vita rosen och Land och rike (du vet när man har ritar upp land i en sandlåda, kastar en pinne å tar så mke land man kan från den andra).

- Men ni får inte vara här.
- Meh, det får vi visst. Man får bo vart man vill.
- Men asså vi bor ju här.
- Men en as gammal bok säger att vi får bo här.
- Men lägg av då.
- Okej om ni bor där, så bor vi här. Ska bara dra en sträck.
- Meh, det där är ju mitt.
- Muckar du eller? Akta så att jag inte ringer min brorsa å hans polare.

Här om dagen följde jag med Stop the Wall Campaing för att hjälpa en palestinsk familj att plocka oliver på deras mark som ligger nära en bosättning. På tok för nära tyckte bosättarna så dagen innan deklarerade militären området som en militärzon.
Bakgrunden till det hela är att bosättare, i en aktion att ta mer mark i från Palestina, clemade denna kulle som tillhör en palestinsk bonde genom att hänga på hans mark. Enligt lag får palestinier inte vistas närmre än typ 20 m från en bosättare. Så när bonden kom för att skörda sina oliver blev han bortkörd av militären som var där för att skydda bosättarna. Någonstans i allt detta deklarerades marken som militärzon. Vilket i praktiken ska betyda att ingen får beträda området men det var bara markägaren som blev bortkörd.

Sara tyckte inte att militärens förklaring till den utropade
militärzonen var helt logisk.

Så när vi kom till kullen var det värsta medieuppbådet. För första gången i mitt liv var jag på samma plats som världspressens utrikeskorrar (CNN, BBC, AFP, AL Jazeera osv).


Tänk dig så här. En familj med utländsk härkomst slår upp ett tält vid en sjö, i en glänta i de småländska skogarna.
Inga konstigheter tänker du. Turister som gillar att ta del av den svenska allemansrätten.
Men så vill familjen stanna lite längre så det bygger sig ett litet skjul som sedan blir ett hus. Tyskar köper sommarstugor i Sverige hela tiden så vad är grejen?
Jo, tricket är att familjen nu hävdar att marken där huset står på och den närliggande sjön tillhör det land där familjen kommer ifrån. Vi hade ju inte tyckt att det hade varit tippen toppen så som skydd från oss svenskar tar de inte bara in militärstyrkor från sitt helmand, de bygger sig även en 8 meter hög betongmur en bra bit bort från huset och runt sjön.
Här någonstans hade förhoppningsvis de svenska myndigheterna börjat anat oråd och vidtagit åtgärder. Men i brist på ett fungerande styre har familjen redan bjudit in sina polare som just nu bygger sig ett eget rött hus med vita knutar vid en annan sjö.

I dag finns det ca 130 bosättningar i Palestina.


Denna dag hände dock inte mke mer än att de upprörda bönder sjöng i kör för sin rätt till sitt land. Inga rubber bullets eller tårgas. När militären tröttnade på oss journalister (ja, jag räknade mig till dem he he) och aktivister började de fösa oss ner för kullen och ut ur militärzonen.




Allt gick väldigt lugnt till och militären försökte ha tålamod och vara vänliga mot oss men var inte nöjda förrän vi var ute på vägen och rörde oss bort från kullen. Jag var lugn så länge CNN var kvar.





För att fullfölja vårt uppdrag tyckte organisationen att vi skulle hjälpa en annan familj med deras skörd så vi gick ner i den närliggande dalen. Det hela var i min mening inte så lyckat för så fort militären såg att vi gick ner rörde de sig mot samma plats.


Den stackars familjen som i lugn och ro hade plockade sina små oliver blev fullständigt överbemannade av volontärer. En stund senare kom även militären som hotade med att konfiskera familjens mark om vi inte försvann. Så då gick vi tillbaks till vår buss medan bosättare passerade oss i tutande bilar och gav oss fingret.

Och bonden som ägde marken på kullen som blivit militärzon, han blev senare arresterad.

Palestina vs Jordanien

I går spelade Palestina sin allra första landskamp i fotboll på hemma plan. Fram tills i går har de spelat alla sina "hemma matcher" i Jordanien men nu har de en alldelse ny och egen arena i Al-Ram, helt byggd efter FIFA's minumum standard. I en historiskt vänskapsmatch möttes Palestina och Jordanien (vars lag i praktiken består av palestinska flyktingar). Jag och Lovisa ville lekta pressfotografer så med hjälp av en kontakter och genom att vifta lite med våra presskort tog vi oss in.

Det Palestinska landslaget kysser marken som de för första gången får spela på.

Efter att ha hängt bland åskådarna ett tag tyckte vi att det var dags att beblanda oss med de andra pressfotograferna så med våra kameror på magen, lite charm och smidighet anslöt vi oss till dem vid sidlinjen.



Dagen till ära var inte bara Palestinas Prime Minister där utan även FIFA's, samt några andra män i dyra kostymer som jag borde veta namnet på.

FIFA's president Sepp Blatter.
Å, ja det är jag som har tagit bilden.

Bland andra FIFA's president och Palestinas Prime Minister Salam Fayyad

Eftersom det var den första matchen på Palestinsk mark ever hade personalen på arenen inte så stor erfarnehet att hantera giriga journalister vilket resulterade i att jag och Lovisa kunde springa runt och plåta tillsammans med alla andra, riktiga pressfotograferna. För ja, jag kände mig lite som en praoelev med mitt 18-55 objektiv. Men det var sjukt roligt å kan inte sluta tänka på hur jag nu någonsin kunna sätta mig bakom ett skrivbord igen...
Matchen slutade 1-1.

Visit Jericho

Jag kan gilla att åka till städer utan att riktigt planera vad jag borde se där. Här om dagen åkte jag och Hana till Jericho. Det jag visste var att stan inte bara är typ den äldsta i världen, den ligger också nästan 400 under medelhavsnivån. Alltså, den ligger inte under havet utan bara väldigt långt ner i en dal där det var vatten back in the days.
Anyways, jag och Hana åkte dit och började vårt besök med att leta efter ett café för att bota dagens huvudvärk. Vi hamnade på en bar/cafe med en ung ägare som nästan genast berättade att hans dröm var att resa. Det som unga män i det här landet helst av allt vill göra eftersom de inte kan.


Sen traskade vi runt i den lilla stan som med sitt torg och låga byggnader är mke pittoresk och trevlig. Efter det att jag köpt ett par skor och vi gått på alla gator körde en taxi upp till oss och frågade om vi ville ha skjuts till the old city.
Hmm, tänkte vi. Kanske kan vara en bra idéer att se när vi ändå är här. Den korta taxiresan slutade med att han tog oss på en 40 min tur till de platser som Jericho mest är känt för. Men eftersom varken jag eller Hana är speciellt intresserade av as gamla stenar nöjde vi oss med att stanna på avstånd och ta de obligatoriska bilderna.

Monastery of Temptation

När vi kom tillbaks till centrum åt vi middag på en balkong med utsikt över stan medan det första höstregnet öste ner så som det bara gör i en typ ökenstad.


Vi avslutade där vi började med en arabiska kaffe och vid det här laget hade killarna slutat ropa Welcome efter oss (varpå jag gav respons på arabiska) eller frågade vart vi kom ifrån (varpå jag svarade Ramallah). En mke bra dag som dessutom slutade med en hemmafest hos en kompis och som i sin tur slutade med arak shots. Men det är en helt annan historia.

Å, by the way. Eftersom att plugga var min B-plan om jag inte skulle få ett jobb efter sommaren har jag nu kommit upp med en ny B-plan om jag inte får ett jobb efter jul.
Jag gör ju helt enkelt som jag brukar göra; åker till Beirut så klart å söker jobb där. Hem, fira jul å så, renovera min lgh i Sumpan, flytta ut från Engelbrektsgatan å in i Sumpan, hyra ut den och of to Beiruta baby. Känns lite för bra för att vara en B-plan så det kanske är en A-plan men det optmala vore ju att ha ett jobb...

Jo, jag hittade de här utanför en affär i Jericho. Hela världen i en hög.
Den gula lådan är Taybeh, utmärkt palestinsk öl.

70% bättre

Nu är jag officiellt 70 % bättre på arabiska än vad jag var när jag kom hit. I dag hade jag Midterm Exam i Amiie (prat arabiska). I ca fem minuter satt jag och pratade med min lärare. Han frågade typ hur jag mådde, vart jag kommer ifrån å så. Han frågade även vad min pappa jobbar med. Eftersom jag inte vet vad förtidspensionerad konsthandlare heter på arabiska är han numera doktor och mamma är lågstadielärare.
Samtalet gick lite som jag hade trott och jag förväntade mig inte mer att få mer är än 60 % så jag är mke nöjd med mina 70 %. Framför allt var det en boost att sitta och faktiskt prata och jag insåg att jag har ju lärt mig lite i alla fall. Så nu måste jag bara släppa löken och bubbla på så fort jag får tillfälle. För när det är dags för Final Exams ska jag spotta ut mig arabiska så det sjunger om mig.

Jo, en bra sak i en tråkig. Min kompis Hana ska åka tillbaks till Spanien för att jobba. Det är tråkigt. Men jag och Lovisa ska flytta in hennes gamla lägenhet. Vi kommer närmre Ramallah och sparar 200 USD i hyra. Det är roligt.

Skit kurs

Min lärare pratar rätt dålig engelska å ibland har jag svårt att förstår vad han säger. Framför hör jag nästan aldrig hans översättning på de arabiska ord som han skriver upp på tavlan. Varje gång jag ber honom upprepa översättningen tittar han på mig som att jag var dum i huvudet för att jag inte hörde hpnpm första gången. Ett bra pedagogiskt grepp skulle kunna vara att även skriva upp den engelska översättningen men jag tror inte han vet hur alla ord stavas. Eller att ordet i fråga fanns med i boken, med översättning.

Vår bok är ett häfte om 88 sidor som han, läraren skrev 1999.
Jag förstår att det är dyrt att köpa in och loss ordentlig kurslitteratur men om de ska bygga en kurs på en bok skulle det kanske vara bra om den var:
1. Pedagogisk
2. Strukturerad
3. Innehålla ett index över alla ord som tas upp i boken (inkl. översättning)
4. Ja, varför inte en sammanställning på alla verb oxå
5. Å hur man böjer de oregelbundna verben
6. Både i past and present kanske

Jag har Mid Term exam på onsdag i Colloquial Arabic (prat arabiska). Jag ska sitta och små prata med min lärare om hur jag mår, vart jag kommer ifrån å så samt böja verb i past, present och göra dem negativa. Inte en helt ologisk tenta kan man tycka eftersom kursen går ut på att jag ska lära mig att prata. Synd bara att vi inte får öva på att tala på lektionerna.
En anledning är säkert att vi är runt 30 elever och de gånger han faktiskt går varvet runt och frågar vad vi t.ex. åt i går så tar det väldigt lång tid. Men gör mindre klasser då. For fuck sake.

Jag försöker tänka på att jag trots allt är i Palestina. Att jag studerar på ett Universitet i ett ockuperat land och som följaktligen har sina begränsningar. Men yet betalar jag 550 USD per kurs och går ett internationellt program som ska vara på Universitetsnivå. Visst är tempot högt och det förmedlas mycket information under kort tid och förväntar sig läraren att vi ska kunna ett ord efter det att han har han sagt det en gång. Men det är fortafarande ett nytt språk på grundkursnivå som vi försöker lära oss. Jag anser mig vara relativt smart men i hans klasser känner jag mig som en 5-åring och skulle gärna vilja bli behandlad som en. Upprepa, låt oss härma, repetera, upprepa och repetera igen. Bitte.
Upprepning är dock inte riktigt en del av pedagogiken. "Listenen, you know this. I said it before."

Jag behöver inte göra tentan på onsdag eftersom den här kursen inte ingår i min examen men jag vill fortfarande testa mig för att se hur mycket jag har lärt mig. Men när jag inte förstår och inte kan hitta någon förklaring i "boken" blir jag så arg, förbannad att jag bara vill skrika.

Nej, jag rekommenderar ingen att plugga på Birzeit för att lära sig arabiska. Åk till Damaskus.
Okej, jag har lärt mig att läsa och att skriva men kan inte säga att pratet sitter där det kanske borde efter 2 månaders intensiva studier. Det är klart att det har varit mycket upp till mig själv men som jag skrivit tidigare så har jag aldrig pluggat så mycket i hela mitt liv som jag gör här.

Men det är ju inte bara därför jag valde att åka här. Mycket kan man läsa och många bilder kan man se men inget är som upplevelse. Även om jag i dag är sur på mina bristande kunskaper i arabiska så har jag fått ovärderliga kunskaper om landet, folket, kulturen och religion. För att inte tala om Israel, konflikten, ockupationen, muren, våldet, svårigheterna och livet här osv. osv. Erfarenheter som jag aldrig hade fått om jag inte hade bott här.
Så jag ångrar inte för en sekund att jag åkte hit. Önskar bara att kursen hade varit bättre.

Sten, sax, k-pist

I går följde jag med Hana och en Röda Halvmånen organisation till byn Nil'lin. Vi åkte dit för att hjälpta till med att skörda de oliver som växer på tok för nära muren. Eller rättare sagt där Israelerna just nu håller på att bygg på sin 700 km långa mur. Med internationell närvaro gå det inte bara fortare att skörda oliverna utan vi visar även militären att omvärlden (eller valda delar i alla fall) ser vad som pågår samt för att skydda bönderna vi en ev. attack.

Till vänster, bygget av muren. Till höger, Israeliska bosättningar
vars invånare ska skyddas från ja, flickan i mitten.

I strålande sol och till sjungande bönder stod vi
och plockade svarta oliver för glatta livet.

Jag stod och små snackade lite med en man, som hade sett mig springa runt med min kamera, när han plötsligt uppmanade mig att gå och hämta den igen. På väg till min väska hörde jag ljudet från de första tårgaspatronerna och sen såg jag röken. Trodde dock inte att den skulle påverka mig för att den var en bit bort tills det börjar toksvida i ögonen och i ansiktet och tårarna börjar rinna. Allt jag kunde tänka på var att samla ihop mina grejer, få upp kameran och komma bort från gasen.

Teargas incoming

Tårar rinner, skinnet svider och det blir bara värre om du gnuggar

Varför de började skjuta tårgas är oklart men uppenbarligen ville de inte att vi skulle vara där. En man jag pratade med trodde att det fanns en spion bland Palestinierna som vid ett visst klockslag hade kastade en sten för att då kunna ge militären en anledning att börja skjuta tårgas.

Förhandlaren försöker prata med militären

Children of Palestine

För varje fredag efter fredagsbönen hålls demonstrationer i Nil'lin mot bygget av muren. Byinvånare, aktivister, studenter, internationella observers och liknande försöker ta sig till byggarbetsplatsen för att demonstrera. Men eftersom militären denna dag redan hade fåt en anledning att ta sig upp i olivlunden stoppades demostranterna långt ifrån bygget.

Även om militärerna inte var en speciellt hotfulla så har jag aldrig varit med om en liknande adrenalinpumpande situation. Det var mke folk, många var rädda och det fanns män (en tjej) med vapen som motade oss bort från träden och upp på vägen mot byn. Jag hängde på de andra fotograferna och försökte ta så mke bilder som möjligt. Så här i efterhand tror jag dock att jag inte hade behövt vara så rädd för att ta mer kort på militären men just då var jag osäker på hur långt jag kunde gå eftersom jag inte visste vad de skulle kunna göra. Att flasha ett presskortet funkar ibland men även journalister har blivit dödade här.

Fredagsbön bland olivträden för god skörd och vad jag antar
en akt i sig mot bygget av muren.
Dessa män deltog inte i demostrationen.

Efter fredagsbön i olivlunden kastade den första maskerade pojken sin sten. I frustration, uppgivenhet och ilska tar de vad de har kvar (av sitt land) och använder som vapen. Sen började det regna tårgas och tydligen gummi kulor.

Sten, sax, k-pist

Som skydd mot tårgasen och eftersom det enlig Israeliska lag är olagligt att kasta sten maskerar pojkarna sina ansikten. Allt som oftast leder en arrest till fängelse om de kan bevisa att du har kastat sten. I dagsläget sitter mer än 330 pojkar mellan 13 år och 17 år i israeliska fängelser. Var precis på en förläsning om palestinska fångar i Israel men det är en helt annan blogg.

Jag kan inte säga att jag i pressade och stressade situationer har dunder koll och inte alltid fattar de bästa besluten men i går visste jag exakt var jag hade de andra och vad som var på g. Jag var skarp och alert och had my shit toghether. Händerna darrade men jag såg och dokumenterade. Men efter som det var min första bevakning av en demostration av den här typen tog jag det försiktigt och med mammas "Var försiktig Jessica och gör inget dumdristigt" i huvudet stannade jag inte vara kvar i lunden utan gick/spran/duckade tillbaks med de andra till gatan i byn. Men jag önskade dock att jag var lika cool som AFP fotografen som försvann mot fronten med sin hjälm som det stod TV på och sin gasmask.

Tricket är att hålla koll på vart patronen kommer att landa
och sen se åt vilket håll gasen blåser.

Någonstans trodde jag väl att tårgasen skulle upphöra när de flesta av oss lämnat lunden men militären fortsatte att flytta fram sina positioner och skjuta tårgas som nu landade mellan husen. Och oftast slutar de tydligen inte där. Under kvällen fick säkert många familjer brutala besök av beväpnad militär som var på jakt efter stenkaster.


Som allt annat i det här landet är det lika läskigt som spännande och intressant. Det här är Palestina min vänner. Det är det här den vardag som dessa människor lever i och den miljö som deras barn växer upp i. Plötsligt förstår jag varför 4-åringarna på min lekskola får varje L-formad sak till att bli en pistol.
Och ja, nu vill jag bli krigsfotograf.