Censur

Varje gång jag skriver ett inlägg här funderar jag på om det jag skriver verkligen är en bra idé att skriva och dessutom publicera. Internet är ju trots allt Internet här är ju allt tillgängligt för alla och för alltid. Utan att var speciellt politisk så framgår det ju rätt tydligt vad jag anser om konflikten här och vilka jag sympatiserar med. För även om jag bara försöker berätta om det jag ser så har jag lite svårt att hålla inne med vad jag känner inför det.

Inte för att jag tror att någon egentligen bryr sig men vem vet... Israel är ju Israel å jag är i deras ockuperade områden och skriver om hur det är här. Och vem vet vem de håller koll på och varför... Bara genom att skriva namnet på deras land piper det säker till i en server någonstans.

Men jag ska ju vara en journalist och det vore ju haram om jag inte gjorde mitt jobb. Allt för mke av det som kommer ut från det här stället är ju censurerat eller vinklat.
Vi får väl se hur det går när jag försöker lämna det här landet...

Visit Bethlehem

Jag har varit i Betlehem å besökte platsen där Jesus ska ha fötts.
Funderar fortfarande på om jag känner något och i så fall vad det är jag känner eller kanske borde känna. Tror inte känner något. Förutom att jag aldrig förr har känt mig så kristen, som jag gör när jag är i den här delen av världen. Här spelar det liksom roll. Å oavsett hur otroende jag än är så är jag ju uppfostrad efter kristna traditioner i ett kristet samhälle. Shit, jag är ju till och med konfirmerad... men jag nöjde mig med att gå in bakvägen och ta kort på BB a la år 0. Andra stod i en as lång kö för att kyssa eller i alla fall ta på den heliga platsen.

Okej, de har fixat upp krubban lite...

Det mest intressant med att besöka Betlehem var dock att ta sig ut. På vägen dit åkte jag och mina vänner bakvägen genom Palestina men vi valde att ta oss hem via Jerusalem. Det betyder att vi var tvugna att passera genom den kanske mest trafikerade och störst check pointen mellan Palestina och Israel.

För att inte skrämma pilgrimer å stora turistgrupper
med syftet av muren får de utan konstigheter passera,
i sina bussar, genom grinden.

Palestinierna måste ta vägen genom
"terminalen". Tänk dig kön till en ride
på Disney World men utan fläktar, trevlig musik
å folk som säljer förfriskningar.
Enjoy the ride...

För att inte tala om muren som vi passerade och som omger näst intill hela Betlehem och bokstavligen skär av stan från den å så närliggande huvudstaden.




Nu när Ramadan är slut infaller ett par dagars ledighet. Planen var att vi skulle hyra en bil och road trippa i Israel men i kväll stänger Israel check pointen mellan Ramallah och Jerusalem och håller den stäng i 2 dygn. Qalandia är den närmsta väg ut ur denna inhägnad från Ramallah. Anledningen är att det i morgon är Rosh Hashana, det judiska nyåret, men jag antar att vi på den här sidan muren inte är bjudna.

God Jul

En mur, flera murare

I dag var första gången på fyra månader som jag var tvungen att dra på mig en kofta under jeans jackan. Det var även den dag som jag kunnde gå utanför dörren utan att känna svätten rinna ned för ryggen och sminket smälta i fejjan. (Om jag inte räknar de 10 dagar i augusti jag var hemma förstås). Hösten har kommit till bergen.

Tre saker som jag trodde att jag visste om det här stället men som jag tydligen inte riktigt hade koll på.

1. Muren är till för att skydda Israelerna.

Om det här är ett hus där det bor en väl skyddad israelisk bosättarfamilj.
Nää, de bor på kullen på andra sidan muren som omger det här huset i Betlehem.

Å muren är inte bara EN mur som snart är 700 km lång. Det är flera murar som delar in de ockuperade områdena i flera isolerade getton.

2. Israel började kalla de ockuperde områdena för Väst Banken för att få omvärlden att glömma bort att det en gång fanns ett anant land här som hette Palestina.

3. Hummos och falafel är äkta Israelisk mat.

Ett vykort att sprida över världen

Curly Sue på kalas

På övervåningen i The Women Center där jag jobbar har de en liten hårsalong där de utbildar tjejer till hårfrisörskor. I går frågade av två tjejerna om de kunde få öva lite på mitt hår. Som den volontär jag är tänkte jag att det måste jag väl ställa upp på. Vad jag dock inte hade räknat med är att de skulle gå loss på locktången och överkonsumera hårspray på varje lock.


Tjejerna var mke nöjda med sig jobb medan jag kände mig som en docka eller som att jag bar en peruk. Jag var dock nöjd med att jag lyckades övertyga dem att locka hela håret och att inte spara luggen för att göra någon slags fancy palestinsk uppsättning.

Okej att folk glor och ibland tutar när jag, som blek brud, går på Ramallahs gator men promenaden hem den här eftermiddagen var... extra uppmärksammad. Jag garvade mest och försökte gömma mig bakom mina stora svarta och hög musik i Ipoden.
Lockarna gjorde dock succé på Jess och Saras födelsedags fest.

I natt är det muslimernas allra heligaste natt på året, Laylat al-Qadr. Det är inte bara den sista fredagen i Ramadan utan även den natt som Mohammad uppenbarade (eller hur jag nu ska uttrycka det) Koranen. Enligt de troende öppnar Allah i natt himmeln och lyssnar extra noga på allas böner. Utan att vara troende av någon religion så måste jag säga att det har varit ett fascinerande ljus hela dagen.

Försäkrad i hopp om CSN

CSN ville inte bevilja mig studielån eftersom UD inte rekommenderar svenskar att åka hit och CSN följer UD´s rekommendationer. Det gör även Trygg Hansa så jag var tvungen att teckna ytterligare en hemförsäkring med Länsförsäkringar så att jag kan utnyttja deras reseförsäkring om något skulle hända mig när jag är här. Med förutsättning att det inte har med "kriget" att göra. Så om jag skulle bli packad å trillar ner från taket tar de hand om hela kalaset men om jag skulle råkar hamna i skottlinjen när Israeliska soldater går igång får jag ta mig hem på egen hand. Frågan är vad som händer om jag skulle trilla å bryta foten vid en check piont? Risken är nog dock störst att jag skadar mig i en bilolycka. Var med om en liten bumber krock i går. Tror chauffören var lite nyfiken på mig så att han var tvungen att vända sig om, när han körde, för att ge mig tillbaks min växel. Gick så där med kollen på avståndet till bilen framför...

Men det var inte det jag skulle skriva om. Hoppet är det sista man överger, skrev mamma å berättade att CSN skickat ett brev på posten för att berätta att de ångrat sig å visst vill visa sitt stöd.
Tjohoo kände jag lite oväntat även om jag hade bestämt mig för att hålla dem utanför. Skulle ju göra det här på egen hand. Men lite hederligt svenskt bidrag sitter ju aldrig fel. Det är lite dyrare att bo och leva här än vad jag hade räknat med å sen skulle jag gärna vilja åka till Kairo innan jag tar mig norrut...

Btw så tror jag att det släppte i dag. Arabiska alltså. Det gick sjukt bra på lektionen å jag satt där, rak i ryggen och högt ljudade ut det jag läste plus att jag faktiskt kunnde massor av ord. Det kommer nu, jag känner det. Och på lördag ska jag träffa Randa, min communication partner. Vi ska ses ett par gånger i veckan och sen kommer det här språket sitta som en smäll i bakhuvudet. Å sen skickar jag räkningen till Länsförsäkringar å skyller på Israel...

auf wiedersehen

ps. gick loss med min kamera på barnen jag jobbar med här om dan.

Det är lite mke nu

I skolan är vi nu inne i fas två; grammatik, meningsuppbyggnader, prepositioner osv. Något som aldrig har varit min starka sida. (Vilket kanske kan förklara mke i den här bloggen även om jag vill passa på att kasta ut ett stort tack till spell check). Brukar dock oftast skylla på att jag är dyslektiker fast det mest handlar om att jag är slarvig å vill att allt ska gå så snabbt som möjligt.

Nu sitter jag på lektionerna å känner mig direkt korkad. Här om dagen var jag så sjukt trött å hängde inte alls med vad min (f.ö. oerhört ostrukturerade och opedagogiska) lärare pratade om. Jag blev Jessica 7 år å ville bara gråta för att jag inte fattade eller orkade förstå.
I slutet av november kommer jag förhoppningsvis sitta här å fnittra åt min självömkan men just nu önskar jag att jag var Trinity i Matrix och då skulle jag ladda ner kursen "How to speak arabic" för att sen kunna bubbla på utan några som helst konstigheter. But what’s the fun in that, huh?

Jag försöker påminna mig själv om att jag faktiskt lärde mig alla bokstäver i det arabiska alfabetet samt att läsa och skriva på två veckor. Det går inte fort å jag vet inte alltid, eller oftast inte vad det är jag läser men jag kan ljuda ut bokstäverna till ord.
Känns lite jobbigt nu bara. Är liksom lite mke att ta in och de ter sig på lite olika sätt. Här om natten drömde jag te.x. på arabiska. Förstod inte vad de sa men ord och bokstäver flöt omkring om vart annat. Ibland säger jag ord på svenska när jag pratar engelska men är så trött i huvudet att jag total ignorerar mina kamraters oförståelse och fortsätter som om inget har hänt. Och ibland får hjärnan spel å drar till med meningar på tyska när den inte hittar dem på arabiska. Som om jag faktiskt sagt en fullständig mening på tyska sen jag slutade högstadiet.

Men det är inte bara i skolan utan även allt omkring som tar tid och energi. Informationsflödet är konstant på ett helt annat sätt här. Den politiska situationen och vad den gör med samhället och människorna är ständigt närvarande och oundviklig. Och om den påverkar mig så hårt efter bara en månad tänk då på vad den gör med människor som växer upp och bor här...

När jag inte är i skolan, pluggar eller jobbar på förskolan passar jag på att åka till andra städer och byar för att se och uppleva så mke som möjligt och då är det verkligen mke att ta in. Det är på landsbygden som de riktiga problemen och följderna av muren och ockupationen synns.

Bygget av muren runt byn Ni'llin. I förgrunden byns
olivodlingar, i mitten The Appartheid Wall och bakom den
bosättningarna vars invånare muren "ska skydda" på
bekostnad av böndernas mark och levebröd.

I lördags efter skolan åkte jag till Bodrous och hälsade på min vän Hassan och hans familj. Den familj som jag och Helena bodde med en vecka i somras när vi spelade in avsnitt till barn-pgm serien för UR. De är så snälla och vänliga och det kändes som att komma hem. Även om jag bara hängde med Hassan, kollade på tv, gosade med Wassan och Hassans nyfödde son Mohammad och åt kopiösa mängder mat så angränsare Bodrous till Ni'llin.

Sen får ju inte glömma att jag är inne på mitt 31 år. Okej att jag aldrig varit speciellt duktig i skolan men det är löjligt hur fort de som är 10 år yngre än jag plockar upp ord å grammatik. Men sen är de rätt smarta oxå. Kom igen, de är rund 20 och är här...
Men för första gången i mitt liv pluggar jag för min egen skull. Om jag inte kan prata någorlunda okej arabiska i november är allt förgäves. Eller inte allt men det är inte som att jag går en teorikurs på Stockholms där jag kan löka mig igenom lektionerna genom att rita gubbar jag tycker mig se på svarta tavlan. Det här är ju på riktigt. Jag vill kunna skriva i min CV att jag faktiskt har grundkunskaper i arabiska. Och sen finansierar jag den här terminen med helt egna pengar, vilket jag brukar tänka på när allt suger. Inge CSN här inte. Dock mest för att jag inte beviljades något lån eftersom UD inte rekommenderar svenskar att åka hit å då kan de inte heller ge finansiellt stöd till studenter här...

Nu ska jag bara måla tånaglarna innan jag trycker in ett par glosor till genom de två trötta men glada gråblå.

yalla bye

Ord men inga visor

Jag går i skolan måndag, onsdag och lördag. Fredag å söndag är helgdagar.
I stället för att varje tisdag å torsdag sova tills jag vaknar, äta en lång frulle, kanske träna lite å ta en kaffe i skuggan av ett olivträd går jag som vanligt upp vid 7 å åker till Al Amari Reefuge Camp i Ramallah. Där jobbar jag som volontär i The Womens Center där de varje förmiddag driver kindergarden verksamhet.
Skolan har två klasser, en med barn från 3-4 år och en med 4-5 åringar. Jag är med i klassrummen och hjälper till med det jag kan. Vilket i dagsläget är att leka, lägga pussel å att lära dem räkna till tio på engelska medan jag över på arabiska.

Klasserna består av ca 15 barn och en lärare som gör så gott hon kan med att undervisa med knappa resurser. Ett stort problem är att det barnen inte har så många saker att leka med och lära sig av. De har såklart läroböcker, papper å pennor å så men det är stor bris på pussel, spel, klossar och liknande. Så när den grupp av barn, som inte sitter och övar siffror eller bokstäver med läraren, ska leka på egen hand har de inte en sak var att leka med. Det leder till att några barn alltid springer omkring och stör de andra barnen för de vet inte vad de ska göra. Mitt jobb är väl lite att underhålla dessa barn men det är som sagt när det inte finns något för mig heller att jobba. Så på tisdag ska jag gå och köpa fler pussel och andra stimulerande leksaker för barnen att sysselsätta sig med.

Barnen är sjukt söta och nu när vi börjar lära känna varandra lite (eller de är inte så rädda för mig längre) så pratar de gladeligen med mig. Än så länge plockar jag bara upp vissa ord men oftast förstår jag inte ett jota av vad de bubblar om. Men jag försöker upprepa vad de säger för att ge någon slags respons på deras utläggningar. Å det är väl lite det som är tanken med att jobba där. Dels är jag så klart där för att se och lära å förhoppningsvis tillföra något till Centret men även för att höra, prata å försöka förstå arabiska bättre.
Annars pratar jag mest med min grönsakshandlare, slaktare å närbutiksägare men det är för lätt att glida över till engelska. Men jag försöker å en dag ska det flyta på. Är dock så dålig på att plugga glosor å utan ord är det svårt att tala...


ajöss å tack för fisken eller samak (سمك) som det heter på arabiska, fisk aså.
جعسيكا (Jessica)

Vad händer om man vänder på Paris?

Tjo,

Jo, jag är ju som sagt i Palestina för att plugga. Universitetet heter Birzeit å ligger ca 15 min från Ramallah. Så varje morgon tar jag en service (en taxi som på vägen stannar å plockar upp vem som vill åka med) till down town å sen en buss till skolan. Tar allt som allt ca 25 min.

Palestina mina vänner.
Vet inte om det syns så bra men Ramallah
ligger ca 1 cm ovanför Jerusalem

Birzeit är ett ganska stort universitet med många utbildningar å jag går ett pgm som heter PAS (Palestien and Arabic Studies). Jag pluggar grundkursen i Colloquial Arabic vilket i praktiken handlar om att vi lär oss att prata arabiska med palestinsk dialekt. Sen började jag även läsa en political sience kurs som hette "The Palestine Question". Men förra veckan hoppade jag av för att jag tyckte att varken kursen eller framförallt läraren var speciellt bra. Så jag bestämde mig för att spendera mina 550 UDS på att lära mig läsa och skriva arabiska istället. Ett beslut som jag är mke glad över.

Jag kommer inte ihåg när jag lärde mig att läsa på svenska men jag kommer ihåg en bok jag läste när jag va typ 11 som hette" Vad händer om man vänder på Paris?" Tjejen i boken kunde inte sluta läsa på alla skyltar hon cyklade förbi när hon väl lärt sig att läsa å lite så är det för mig nu. Det känns som om jag är 5 år igen å äntligen fattar hur jag ska tolka de magiska tecknen å lösa rebusen som bildar ett ord. Jätte roligt.

Universitetet i bakgrunden av alla elever som inte
kom in på Campus i måndags pga demostrationen.

I dag blev jag dock asförbannad på pratarabiska lektionen. För det första är vi för många i klassen å efter som det är ramadan (å min lärare fastar vilket betyder att han varken äter eller dricker något under tiden solen är uppe) är han följaktligen rätt trött fram emot 2 på em.
MEN, jag är där för att lära mig å kan inte riktigt hjälpa att han inte får äta. Så i dag spenderade vi en timme åt att lästa meningar vi själva skrivit. Men eftersom ingen i klassen varken kan skriva eller läsa speciellt bra lärde jag mig inte ett skit på det. Sen hade vi en rast som han kom tillbaks från efter kanke 40 min, å efter det gick igenom hur vi skulle böja 5 olika verb å sen skickade han hem oss. Totalt meningslös lektion. Dags att ta ett snack med the head office...

puss å kram lyftkran

ps. nej jag måste inte gå i hijab (sjal) men jag går inte runt i små tighta västerländska linnen å visar brösten å axlarna. Får tillräckligt med uppmärksamhet som det är. Tackar.

Visit Israel

Tjenis penis,

Jag har varit här i exakt 15 dagar. Det vet jag för att natten till den 1 september fick jag genomgå den Israeliska säkerhetstjänstens eh... välkommscermoni.
Innan jag fick gå ombord på planet från Arlanda till Tel Aviv gick personal från flygbolaget igenom ALLT i min väska och på mig. De plockad ut, isär å av allt som de sedan röntkade. De testade alla vätskor, krämer och flytande gojs och jag var tvungen att visa att alla mina elektroniska produkter fungerade.

Bilden jag tog för att bevisa att min lilla kamera fungerade.
Önskar dock att jag hade siktat på dem å inte på min vänska.

Eftersom jag for sure visste att jag inte hade packat ner mina kärnvapen eller hade spår av diverse sprängämnen var jag rätt lung men det var sjukt obehagligt å det känndes inte helt okej att de fuckade upp min perfekta packning. Okej, jag var lite nervös över att de skulle hitta mitt andra pass som är fullt med stämplar från Libanon, Syrien, Aghanistan å så (Israel är ju inte riktigt kompis med de grabbarna) men när de väl kom till det lilla facket i min necessär där jag omsorgfullt gömt passet bland tamponger å bindor sa de inget. Antar att de vid det laget insåg att jag inte skulle spränga planet så de eskorterade mig snällt till gaten och jag, som duktig svensk, tackade och klev ombord.

Det var tydligen bara en vanlig säkerhetskontroll, även om jag var den enda pasageraren på planet som fick genom gå den. Kan dock ha med att göra att jag inte hade någon returbiljett.
Så om du ska åka till Israel å kanske besöka områden de helst inte vill att du åker till (typ Väst Banken) å du säger att du ska turista (fast du i själva verket ska plugga på 3 månaders turistvisumet) se då till att ha en tur å retur biljett. Finns dock inget som säger att de inte kommer att hålla dig i tullen en timme för det men det kan underlätta.

BTW min skola var stängd i går. Studentkåren hade blockerat ingångarna till universitetet i protest mot att skolan höjt tuition fee med 25% vilket har lett till att färre elever har råd att studera.

Bildäcksbrand å engagerade studenter. Got to love it.

Kan Ceida, kan väl jag

Ramallah, Palestina hösten 2008

Såg att min vän å fd kollega Fredrik Cederqvist inte bara slutat jobba med media å börjat plugga igen utan han bloggar om det oxå (ceida.blogg.se). Så om han kan, tänkte jag att det kan väl jag oxå. Lillebror har varit på mig ett tag (även om han aldrig byggde mig den där egna siten... ) men vill även ge Sofia Embrén lite cred för att uppmuntra mig till att göra mitt liv i offentligt och se till att mina texter å bilder för all framtid kommer att finnas lagrad på otaliga servrar....

Aw well.. here goes.

Sen den 1 september pluggar jag arabiska vid Birzeit University i Ramallah, Palestina, aka West Bank, aka "Occupied Palestinan Territories", lite beroende på vem du frågar. Nu kanske du undrar hur jag hamnade här å det min vän ska jag nu berätta.

För att vara riktigt ärlig tröttnade jag på att göra meningslös underhållnings-TV, sippa latte och prata barn, bröllop och bostadsräntor. Så efter det att jag inte fick det där jobbet (som jag var så nära att få) i Kabul, Afghanistan följde jag med min kära vän Helena till Mellan Östern för att spela in sex avsnitt till en barnprogramserie för UR ("Med hälsning från..." sänds jan 2009). Vi bodde i Beirut, Libanon men filmade i Jordanien, Israel å Palestina.

Eftersom jag vill fortsätta jobba i regionen insåg jag under vår vistelse i Palestina att det är en stor tillgång att faktiskt kunna tala, läsa och skriva arabiska. Så inom loppet av två veckor hade jag ansökt och blivit antagen till Birzeit University i Ramallah. Sen är jag så klart här på grund av mitt intresse för regionen och den politiska situationen men jag vill få min egna bild av vad som pågår här. För hela mitt liv har jag undervisats, läst och hört om Israel/Palestina konflikten men trodde allt för länge att det var Palestinierna som var de onda...

Så nu sitter jag här i ett dorm bland kanske 15 andra internationella studenter och rabblar verb, glosor och skriver från höger till vänster. Åker genom checkpoints, ser muren, äter hummos å dricker bärs.

Utsikten från mitt rum

Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit i Mellan Öster hur det faktiskt är här men i den här bloggen ska jag försöka ge en bild av hur jag upplever den här delen av världen, utan att bli alltför politisk... he he.

Så om du vill är det här du kan hålla koll på vad jag har för mig.

Yalla bye
jess