Röda vita rosen

Ibland känns den här konflikten som att ett gäng högstadieungar leker röda vita rosen och Land och rike (du vet när man har ritar upp land i en sandlåda, kastar en pinne å tar så mke land man kan från den andra).

- Men ni får inte vara här.
- Meh, det får vi visst. Man får bo vart man vill.
- Men asså vi bor ju här.
- Men en as gammal bok säger att vi får bo här.
- Men lägg av då.
- Okej om ni bor där, så bor vi här. Ska bara dra en sträck.
- Meh, det där är ju mitt.
- Muckar du eller? Akta så att jag inte ringer min brorsa å hans polare.

Här om dagen följde jag med Stop the Wall Campaing för att hjälpa en palestinsk familj att plocka oliver på deras mark som ligger nära en bosättning. På tok för nära tyckte bosättarna så dagen innan deklarerade militären området som en militärzon.
Bakgrunden till det hela är att bosättare, i en aktion att ta mer mark i från Palestina, clemade denna kulle som tillhör en palestinsk bonde genom att hänga på hans mark. Enligt lag får palestinier inte vistas närmre än typ 20 m från en bosättare. Så när bonden kom för att skörda sina oliver blev han bortkörd av militären som var där för att skydda bosättarna. Någonstans i allt detta deklarerades marken som militärzon. Vilket i praktiken ska betyda att ingen får beträda området men det var bara markägaren som blev bortkörd.

Sara tyckte inte att militärens förklaring till den utropade
militärzonen var helt logisk.

Så när vi kom till kullen var det värsta medieuppbådet. För första gången i mitt liv var jag på samma plats som världspressens utrikeskorrar (CNN, BBC, AFP, AL Jazeera osv).


Tänk dig så här. En familj med utländsk härkomst slår upp ett tält vid en sjö, i en glänta i de småländska skogarna.
Inga konstigheter tänker du. Turister som gillar att ta del av den svenska allemansrätten.
Men så vill familjen stanna lite längre så det bygger sig ett litet skjul som sedan blir ett hus. Tyskar köper sommarstugor i Sverige hela tiden så vad är grejen?
Jo, tricket är att familjen nu hävdar att marken där huset står på och den närliggande sjön tillhör det land där familjen kommer ifrån. Vi hade ju inte tyckt att det hade varit tippen toppen så som skydd från oss svenskar tar de inte bara in militärstyrkor från sitt helmand, de bygger sig även en 8 meter hög betongmur en bra bit bort från huset och runt sjön.
Här någonstans hade förhoppningsvis de svenska myndigheterna börjat anat oråd och vidtagit åtgärder. Men i brist på ett fungerande styre har familjen redan bjudit in sina polare som just nu bygger sig ett eget rött hus med vita knutar vid en annan sjö.

I dag finns det ca 130 bosättningar i Palestina.


Denna dag hände dock inte mke mer än att de upprörda bönder sjöng i kör för sin rätt till sitt land. Inga rubber bullets eller tårgas. När militären tröttnade på oss journalister (ja, jag räknade mig till dem he he) och aktivister började de fösa oss ner för kullen och ut ur militärzonen.




Allt gick väldigt lugnt till och militären försökte ha tålamod och vara vänliga mot oss men var inte nöjda förrän vi var ute på vägen och rörde oss bort från kullen. Jag var lugn så länge CNN var kvar.





För att fullfölja vårt uppdrag tyckte organisationen att vi skulle hjälpa en annan familj med deras skörd så vi gick ner i den närliggande dalen. Det hela var i min mening inte så lyckat för så fort militären såg att vi gick ner rörde de sig mot samma plats.


Den stackars familjen som i lugn och ro hade plockade sina små oliver blev fullständigt överbemannade av volontärer. En stund senare kom även militären som hotade med att konfiskera familjens mark om vi inte försvann. Så då gick vi tillbaks till vår buss medan bosättare passerade oss i tutande bilar och gav oss fingret.

Och bonden som ägde marken på kullen som blivit militärzon, han blev senare arresterad.

Palestina vs Jordanien

I går spelade Palestina sin allra första landskamp i fotboll på hemma plan. Fram tills i går har de spelat alla sina "hemma matcher" i Jordanien men nu har de en alldelse ny och egen arena i Al-Ram, helt byggd efter FIFA's minumum standard. I en historiskt vänskapsmatch möttes Palestina och Jordanien (vars lag i praktiken består av palestinska flyktingar). Jag och Lovisa ville lekta pressfotografer så med hjälp av en kontakter och genom att vifta lite med våra presskort tog vi oss in.

Det Palestinska landslaget kysser marken som de för första gången får spela på.

Efter att ha hängt bland åskådarna ett tag tyckte vi att det var dags att beblanda oss med de andra pressfotograferna så med våra kameror på magen, lite charm och smidighet anslöt vi oss till dem vid sidlinjen.



Dagen till ära var inte bara Palestinas Prime Minister där utan även FIFA's, samt några andra män i dyra kostymer som jag borde veta namnet på.

FIFA's president Sepp Blatter.
Å, ja det är jag som har tagit bilden.

Bland andra FIFA's president och Palestinas Prime Minister Salam Fayyad

Eftersom det var den första matchen på Palestinsk mark ever hade personalen på arenen inte så stor erfarnehet att hantera giriga journalister vilket resulterade i att jag och Lovisa kunde springa runt och plåta tillsammans med alla andra, riktiga pressfotograferna. För ja, jag kände mig lite som en praoelev med mitt 18-55 objektiv. Men det var sjukt roligt å kan inte sluta tänka på hur jag nu någonsin kunna sätta mig bakom ett skrivbord igen...
Matchen slutade 1-1.

Visit Jericho

Jag kan gilla att åka till städer utan att riktigt planera vad jag borde se där. Här om dagen åkte jag och Hana till Jericho. Det jag visste var att stan inte bara är typ den äldsta i världen, den ligger också nästan 400 under medelhavsnivån. Alltså, den ligger inte under havet utan bara väldigt långt ner i en dal där det var vatten back in the days.
Anyways, jag och Hana åkte dit och började vårt besök med att leta efter ett café för att bota dagens huvudvärk. Vi hamnade på en bar/cafe med en ung ägare som nästan genast berättade att hans dröm var att resa. Det som unga män i det här landet helst av allt vill göra eftersom de inte kan.


Sen traskade vi runt i den lilla stan som med sitt torg och låga byggnader är mke pittoresk och trevlig. Efter det att jag köpt ett par skor och vi gått på alla gator körde en taxi upp till oss och frågade om vi ville ha skjuts till the old city.
Hmm, tänkte vi. Kanske kan vara en bra idéer att se när vi ändå är här. Den korta taxiresan slutade med att han tog oss på en 40 min tur till de platser som Jericho mest är känt för. Men eftersom varken jag eller Hana är speciellt intresserade av as gamla stenar nöjde vi oss med att stanna på avstånd och ta de obligatoriska bilderna.

Monastery of Temptation

När vi kom tillbaks till centrum åt vi middag på en balkong med utsikt över stan medan det första höstregnet öste ner så som det bara gör i en typ ökenstad.


Vi avslutade där vi började med en arabiska kaffe och vid det här laget hade killarna slutat ropa Welcome efter oss (varpå jag gav respons på arabiska) eller frågade vart vi kom ifrån (varpå jag svarade Ramallah). En mke bra dag som dessutom slutade med en hemmafest hos en kompis och som i sin tur slutade med arak shots. Men det är en helt annan historia.

Å, by the way. Eftersom att plugga var min B-plan om jag inte skulle få ett jobb efter sommaren har jag nu kommit upp med en ny B-plan om jag inte får ett jobb efter jul.
Jag gör ju helt enkelt som jag brukar göra; åker till Beirut så klart å söker jobb där. Hem, fira jul å så, renovera min lgh i Sumpan, flytta ut från Engelbrektsgatan å in i Sumpan, hyra ut den och of to Beiruta baby. Känns lite för bra för att vara en B-plan så det kanske är en A-plan men det optmala vore ju att ha ett jobb...

Jo, jag hittade de här utanför en affär i Jericho. Hela världen i en hög.
Den gula lådan är Taybeh, utmärkt palestinsk öl.

70% bättre

Nu är jag officiellt 70 % bättre på arabiska än vad jag var när jag kom hit. I dag hade jag Midterm Exam i Amiie (prat arabiska). I ca fem minuter satt jag och pratade med min lärare. Han frågade typ hur jag mådde, vart jag kommer ifrån å så. Han frågade även vad min pappa jobbar med. Eftersom jag inte vet vad förtidspensionerad konsthandlare heter på arabiska är han numera doktor och mamma är lågstadielärare.
Samtalet gick lite som jag hade trott och jag förväntade mig inte mer att få mer är än 60 % så jag är mke nöjd med mina 70 %. Framför allt var det en boost att sitta och faktiskt prata och jag insåg att jag har ju lärt mig lite i alla fall. Så nu måste jag bara släppa löken och bubbla på så fort jag får tillfälle. För när det är dags för Final Exams ska jag spotta ut mig arabiska så det sjunger om mig.

Jo, en bra sak i en tråkig. Min kompis Hana ska åka tillbaks till Spanien för att jobba. Det är tråkigt. Men jag och Lovisa ska flytta in hennes gamla lägenhet. Vi kommer närmre Ramallah och sparar 200 USD i hyra. Det är roligt.

Skit kurs

Min lärare pratar rätt dålig engelska å ibland har jag svårt att förstår vad han säger. Framför hör jag nästan aldrig hans översättning på de arabiska ord som han skriver upp på tavlan. Varje gång jag ber honom upprepa översättningen tittar han på mig som att jag var dum i huvudet för att jag inte hörde hpnpm första gången. Ett bra pedagogiskt grepp skulle kunna vara att även skriva upp den engelska översättningen men jag tror inte han vet hur alla ord stavas. Eller att ordet i fråga fanns med i boken, med översättning.

Vår bok är ett häfte om 88 sidor som han, läraren skrev 1999.
Jag förstår att det är dyrt att köpa in och loss ordentlig kurslitteratur men om de ska bygga en kurs på en bok skulle det kanske vara bra om den var:
1. Pedagogisk
2. Strukturerad
3. Innehålla ett index över alla ord som tas upp i boken (inkl. översättning)
4. Ja, varför inte en sammanställning på alla verb oxå
5. Å hur man böjer de oregelbundna verben
6. Både i past and present kanske

Jag har Mid Term exam på onsdag i Colloquial Arabic (prat arabiska). Jag ska sitta och små prata med min lärare om hur jag mår, vart jag kommer ifrån å så samt böja verb i past, present och göra dem negativa. Inte en helt ologisk tenta kan man tycka eftersom kursen går ut på att jag ska lära mig att prata. Synd bara att vi inte får öva på att tala på lektionerna.
En anledning är säkert att vi är runt 30 elever och de gånger han faktiskt går varvet runt och frågar vad vi t.ex. åt i går så tar det väldigt lång tid. Men gör mindre klasser då. For fuck sake.

Jag försöker tänka på att jag trots allt är i Palestina. Att jag studerar på ett Universitet i ett ockuperat land och som följaktligen har sina begränsningar. Men yet betalar jag 550 USD per kurs och går ett internationellt program som ska vara på Universitetsnivå. Visst är tempot högt och det förmedlas mycket information under kort tid och förväntar sig läraren att vi ska kunna ett ord efter det att han har han sagt det en gång. Men det är fortafarande ett nytt språk på grundkursnivå som vi försöker lära oss. Jag anser mig vara relativt smart men i hans klasser känner jag mig som en 5-åring och skulle gärna vilja bli behandlad som en. Upprepa, låt oss härma, repetera, upprepa och repetera igen. Bitte.
Upprepning är dock inte riktigt en del av pedagogiken. "Listenen, you know this. I said it before."

Jag behöver inte göra tentan på onsdag eftersom den här kursen inte ingår i min examen men jag vill fortfarande testa mig för att se hur mycket jag har lärt mig. Men när jag inte förstår och inte kan hitta någon förklaring i "boken" blir jag så arg, förbannad att jag bara vill skrika.

Nej, jag rekommenderar ingen att plugga på Birzeit för att lära sig arabiska. Åk till Damaskus.
Okej, jag har lärt mig att läsa och att skriva men kan inte säga att pratet sitter där det kanske borde efter 2 månaders intensiva studier. Det är klart att det har varit mycket upp till mig själv men som jag skrivit tidigare så har jag aldrig pluggat så mycket i hela mitt liv som jag gör här.

Men det är ju inte bara därför jag valde att åka här. Mycket kan man läsa och många bilder kan man se men inget är som upplevelse. Även om jag i dag är sur på mina bristande kunskaper i arabiska så har jag fått ovärderliga kunskaper om landet, folket, kulturen och religion. För att inte tala om Israel, konflikten, ockupationen, muren, våldet, svårigheterna och livet här osv. osv. Erfarenheter som jag aldrig hade fått om jag inte hade bott här.
Så jag ångrar inte för en sekund att jag åkte hit. Önskar bara att kursen hade varit bättre.

Sten, sax, k-pist

I går följde jag med Hana och en Röda Halvmånen organisation till byn Nil'lin. Vi åkte dit för att hjälpta till med att skörda de oliver som växer på tok för nära muren. Eller rättare sagt där Israelerna just nu håller på att bygg på sin 700 km långa mur. Med internationell närvaro gå det inte bara fortare att skörda oliverna utan vi visar även militären att omvärlden (eller valda delar i alla fall) ser vad som pågår samt för att skydda bönderna vi en ev. attack.

Till vänster, bygget av muren. Till höger, Israeliska bosättningar
vars invånare ska skyddas från ja, flickan i mitten.

I strålande sol och till sjungande bönder stod vi
och plockade svarta oliver för glatta livet.

Jag stod och små snackade lite med en man, som hade sett mig springa runt med min kamera, när han plötsligt uppmanade mig att gå och hämta den igen. På väg till min väska hörde jag ljudet från de första tårgaspatronerna och sen såg jag röken. Trodde dock inte att den skulle påverka mig för att den var en bit bort tills det börjar toksvida i ögonen och i ansiktet och tårarna börjar rinna. Allt jag kunde tänka på var att samla ihop mina grejer, få upp kameran och komma bort från gasen.

Teargas incoming

Tårar rinner, skinnet svider och det blir bara värre om du gnuggar

Varför de började skjuta tårgas är oklart men uppenbarligen ville de inte att vi skulle vara där. En man jag pratade med trodde att det fanns en spion bland Palestinierna som vid ett visst klockslag hade kastade en sten för att då kunna ge militären en anledning att börja skjuta tårgas.

Förhandlaren försöker prata med militären

Children of Palestine

För varje fredag efter fredagsbönen hålls demonstrationer i Nil'lin mot bygget av muren. Byinvånare, aktivister, studenter, internationella observers och liknande försöker ta sig till byggarbetsplatsen för att demonstrera. Men eftersom militären denna dag redan hade fåt en anledning att ta sig upp i olivlunden stoppades demostranterna långt ifrån bygget.

Även om militärerna inte var en speciellt hotfulla så har jag aldrig varit med om en liknande adrenalinpumpande situation. Det var mke folk, många var rädda och det fanns män (en tjej) med vapen som motade oss bort från träden och upp på vägen mot byn. Jag hängde på de andra fotograferna och försökte ta så mke bilder som möjligt. Så här i efterhand tror jag dock att jag inte hade behövt vara så rädd för att ta mer kort på militären men just då var jag osäker på hur långt jag kunde gå eftersom jag inte visste vad de skulle kunna göra. Att flasha ett presskortet funkar ibland men även journalister har blivit dödade här.

Fredagsbön bland olivträden för god skörd och vad jag antar
en akt i sig mot bygget av muren.
Dessa män deltog inte i demostrationen.

Efter fredagsbön i olivlunden kastade den första maskerade pojken sin sten. I frustration, uppgivenhet och ilska tar de vad de har kvar (av sitt land) och använder som vapen. Sen började det regna tårgas och tydligen gummi kulor.

Sten, sax, k-pist

Som skydd mot tårgasen och eftersom det enlig Israeliska lag är olagligt att kasta sten maskerar pojkarna sina ansikten. Allt som oftast leder en arrest till fängelse om de kan bevisa att du har kastat sten. I dagsläget sitter mer än 330 pojkar mellan 13 år och 17 år i israeliska fängelser. Var precis på en förläsning om palestinska fångar i Israel men det är en helt annan blogg.

Jag kan inte säga att jag i pressade och stressade situationer har dunder koll och inte alltid fattar de bästa besluten men i går visste jag exakt var jag hade de andra och vad som var på g. Jag var skarp och alert och had my shit toghether. Händerna darrade men jag såg och dokumenterade. Men efter som det var min första bevakning av en demostration av den här typen tog jag det försiktigt och med mammas "Var försiktig Jessica och gör inget dumdristigt" i huvudet stannade jag inte vara kvar i lunden utan gick/spran/duckade tillbaks med de andra till gatan i byn. Men jag önskade dock att jag var lika cool som AFP fotografen som försvann mot fronten med sin hjälm som det stod TV på och sin gasmask.

Tricket är att hålla koll på vart patronen kommer att landa
och sen se åt vilket håll gasen blåser.

Någonstans trodde jag väl att tårgasen skulle upphöra när de flesta av oss lämnat lunden men militären fortsatte att flytta fram sina positioner och skjuta tårgas som nu landade mellan husen. Och oftast slutar de tydligen inte där. Under kvällen fick säkert många familjer brutala besök av beväpnad militär som var på jakt efter stenkaster.


Som allt annat i det här landet är det lika läskigt som spännande och intressant. Det här är Palestina min vänner. Det är det här den vardag som dessa människor lever i och den miljö som deras barn växer upp i. Plötsligt förstår jag varför 4-åringarna på min lekskola får varje L-formad sak till att bli en pistol.
Och ja, nu vill jag bli krigsfotograf.

5 veckors fasen

Visste du att hörlurar heter öretelefoner på norska. Hihi, är inte det jätte roligt?!
Jag bor med tre norskisar å de lär mig allt de kan, å jag bara fnittrar. När jag förstår vad de säger det vill säga.

Annars har jag varit inne i vad Lovisa kallar "5 veckors fasen". Jag har varit här så pass länge att allt är inte lika nytt och spännande längre. Jag har kommit in i egna rutiner där jag mest är i skolan, äter lunch, sover en stund , pluggar å sen går å lägger mig igen. Det är rätt tråkigt å jag längtar till och med hem ibland, lite. Eller jag längtar mest tillbaks Beirut.

5 veckor betyder även att det snart är halvtid. Så jag måste börja ta tag i jobbsökandet, samtidigt som jag är frustrerad över att jag inte gör det mesta av min tid här. Så i går var jag på en underground fest här i Ramallah. Vilket i realiteten betyder en DJ och en bar i en samlingslokal med ett litet ljuskit vid väggen. Men det var roligt och vi drack bärs, dansade å jag pratade med en kille som just släppts ut ut ett israeliska fängelse där han suttit i 6 månader som politisk fånge. Mer sånt.

I morgon ska jag till Hassan i Bodrous och hjälpa hans familj med att skörda deras oliver.

763 km i Israel

Efter Ramadan var det ett par helgdagar så vi har varit lediga en vecka från skolan.

Tisdag.
Jag började min ledighet med att åkta till Döda Havet. Det är alltid lika skoj å ligga där å flyta. Å nu har jag badat både på Väst Banken (Palestina) och på Öst Banken (Jordan). Skillnaden är att på Väst Banken hänger det runt beväpnade soldater som passar på att dricka bärs å ragga på internationella brudar i bikini när deras Comander inte är i närheten.

Torsdag.
Jag, Lovisa (SWE), Hana (ESP), Micaela (AUS) och Omar (USA) hyrde en bil och drog på en road tripp i Israel. För att göra en lång resa kort började vi med lunch på stranden i Jaffa, Old City of Tel Aviv.

Omar och Lovisa efter ett dopp i Medelhavet.

Innan solen hade gått ner hade vi tagit oss en bit norrut till hamnstaden Haifa. Eftersom vi är fattiga studenter hyrde vi ett rum för fyra personer på Port In Hostel och åt middag på en Kina restaurang. Efteråt synkade vi upp med våra vänner som åkte i vad vi kom att kalla den norska bilen (även om Gabriel är från Tyskland).

3 av 4 från den norska bilen (Rikki, Nicolai och Cecile)
samt Lovisa och Hana at "The Garden" i Haifa

Fredag.
Efter en natt i skarven mellan Lovisas och Omars madrasser började vi fredagen med att gå en guidad tur genom The Bahá'i Gardens.

The Bahá'i Gardens med Haifa i bakgrunden.


Omar, Lovisa och Nicolai, Gabriel och Cecile

Med respekt för denna heliga plats fick vi (kvinnorna) inte visa våra axlar eller knän men den turistgrupp som tydligen hade hyrt (!) en egen vakt (?) fick gladeligen traska runt med sin lilla k-pis på axeln. "It's for your safety but mostly for show", svarade vår guide när jag frågade varför.

Inte helt tydligt om han är turist eller säkerhetsvakt.

En kaffe senare och vi åkte till Nasaret. Efter mitt besök i Betlehem här om veckan började mitt liv kännas som en pilgrimsresa. Vi spenderade dock mest tid med att äta och att shoppa och mindre tid i den kyrkan som byggts upp rund den plats där Ängeln Gabriel ska ha kom ner till jorden för att berätta för Maria att hon hade en bulle i ugnen, bakad av Gud.


När vi ändå var i gasen passade vi på att svänga förbi Tiberias som ligger vid Gennesarets Sjö. Planen var att endast stanna, ta kort och spendera natten i Safad men verkligheten fick oss att åka tillbaks.

I dessa berg har det hänt en hel del balla grejer.
Se Bibeln för detaljer.

Efter mörkrets inbrott körde vi in den gamla bergsbyn Safad och den var spökligt tom. Alla affärer var igenbommade och vi mötte inga bilar. Det enda vi såg var enstaka grupper av människor som gick på de svagt upplysta gatorna, iklädda sjalar och långa kjolar eller mörka rockar och höga hattar. Kändes lite som en dålig skräckfilm å jag väntade bara på att de skulle mobilisera sig och attackera vår bil. Anledningen till denna folktomhet var att den här fd. arabiska byn nu är bebodd av ortodoxa judar och vi körde rakt in i deras Sabbat. Den dag då de enligt Bibeln inte ska utföra några som helst aktiviteter. Allra minst kör bil. Så vår lilla hyrbil var den enda som cirkulerade runt på de mörka gatorna i tappra försöka hitta vårt hostel.

Safad är den by där Hanas pappa är född och uppvuxen men som hans familj var tvungna att fly ifrån 1948 och som de inte har kunnat återvända till sedan dess. Hon har ingen släkt kvar där och i det hus där hennes familj en gång bodde, bor det nu Israeler.
Hon tyckte att det var oerhört obehagligt att vara där och Omar, vars föräldrar kommer från Marocko var inte heller helt förtjust att sova över i en by där araber blivit bortkörda. Så vi åkte tillbaks till Tiberias, checkade in på samma hostel som de i den norska bilen och satte oss på en restaurang vid sjön och drack öl.

Hana vet fortfarande inte vad hon ska säga till sin pappa eller hur hon ska berätta för honom hur det nu är i hans hemby.

Lördag.
Vi körde upp till the Golden Hights. När vi passerade över Jordan River insåg jag, i all min okunskap, att Israel har inte bara tagit land från Palestina. För att komma åt viktiga vattenkällor och höga berg för Israelerna att semestra i har de även ockuperat land från Syren.

En sönderskjuten moské i fd Syrien

Efter att ha vinkat till Libanon begav vi oss väster ut till kusten igen och den gamla korsfarara staden Akka. Jag var vid det här laget helt slut å längtade bara hem till min säng. Får kanske skylla mig själv lite eftersom jag hade tagit beslutet att vara den enda chauffören av hyrbilen. Lite för att jag litar mest till min egna exemplariska bilkörning. Så trött som ett as kom vi till en stad där det var någon slags festival med människor, barn, hästar, ballonger och hög musik. Vi åt, drack en kaffe, tog ett par kort och började sen vår mödosamma resa hem till Jerusalem.


Efter en helvetes jobbig bilkörning med avspärrningar, bilolyckor (inte vi) och någon felkörning (jag) kom vi kl 23 tillbaks till Jerusalem. Eftersom bussarna till Ramallah hade slutat gå tog vi den norska bilen i handen och inackorderade oss alla på ett hostel vid Jaffa Gate. Vi gick ner på den sköna baren i den blå gränden och avslutade vår 763 km långa road tripp med att dricka Taybeh (Palestinsk öl) och håna Norge som bara hade avverkat 760 km.

Omar, Hana, Lovisa, Micaela och bilen strax innan Lovisa
sätter sig på en geting å hela hennes ben domnar bort.
Men de är en helt annan historia.

Trött

Jag är allt som oftast trött. Jag gillar att sova å gör det gärna ofta å mke. Det är oftast det som jag prioriterar om jag får välja. Film eller sova, sova. Utgång eller sova, sova. Läsa bok eller sova, sova. Ja, du fattar. Jag kan väl säga att jag identifierar mig med att vara trött. En ursäkt jag ofta drar till med för att undvika saker jag inte vill eller orkar göra. Kommer i håg när jag var i tonåren och inte orkade prata om allt som var jobbigt i kroppen å så. Då sa jag alltid att jag var trött i stället för att säga att jag inte fattade ett skit av vad som pågick eller hur jag skulle hantera det.

Anyway, så chattade jag med Rami å insåg att jag allt som oftast påpekar att jag är trött. Det handlar helt om inställning tyckte han och jag fick lätt panik. Tänk om min trötthet is all in my head. Att hela mitt liv är en felinställning. Tänk om jag inte alls är trött? Men vad skulle jag vara då? Det är ju det jag är.
Funderade på om jag skulle ändra min inställning men tänkte att det skulle ju fucka up min plan på att jag en stund senare skulle gå å lägga mig (vilket jag sätt fram emot) å tänkte att jag kanske kan börja med den här nya inställningen vid ett senare tillfälle. Hör du vad jag säger?! Jag låter som en riktigt junkie. Trippi’n on sleep.

Eller så är jag bara en väldigt trött flicka som behöver sova mke...

Go natt!

Ps. jag var vid Döda Havet i går å flöt. Det var roligt.

Man skulle kunna tro att Lovisa gör något väldigt oPK men hon
försöker bara få den mineralrika leran på fötterna.
Jag kommer i fred.